kärlek och såånt va
Jag såg tv4-filmen om Sara och Jonathan som träffades av en slump en gång, tappade bort varandra, men fortsatte drömma om varann i fem år framöver. Och kunde inte glömma för oj vad kära dom blev dom där timmarna dom hade tillsammans på köpcentret. Liven fortskred, förlovningar på båda hållen, men ack där nånstans långt inne fanns dom bara för varandra. Utan egentligt hopp om att någonsin träffa den andre igen, bröt dom upp med sina respektive älskade - allt för den där 2-timmars-flingen för åratal sedan. Och självklart fann dom varandra mitt på Manhattan och självklart älskade dom varandra gränslöst rakt igenom och även i vardagen, tvillingsjälar och allt.
Detta gav mig genast lite ångest. Tänk så har min Stora Kärlek vandrat förbi och så har jag missat det! Var det kanske killen som trängde sig i busskön? Kassören på Coop? Eller han på krogen hade urtvättad Iron Maiden-tröja och luktade bränd apa, men som faktiskt drog ett kul skämt och verkade ganska relalalaxad? Han kanske hade en vem-som-låter-bli-att-tvätta-sig-längst-tävling med sina coola kompisar. Sånt kan ju vara kul. Kul killar gillar man.
Fast jag tror nog inte på en enda stor kärlek, trots allt. Jag tror det handlar om jävligt mycket om timing, var man är i sitt liv, vad som passar en just då, och samma för den andra. Sen anstränger man sig för att det ska funka, för att man faktiskt älskar handär eller hondär brutalt mycket, och kanske växer in lite i varandra. Och en del av en själv lämnar man ju ogärna. Om inte nån som har fastare bröst och kan hela Roliga Vitsar volym 12 utantill, dyker upp sådär 25 år senare såklart, men det är ju en annan historia.
För att vara lite seriös till slut, så om det finns en enda, är jag rädd att jag har hittat min. Hittat och förlorat. Jag drömde om honom senast inatt, och nu är jag ganska van, men det knyter sig ändå i magen när man vaknar och en liten del av honom är kvar där bland sängkläderna och dom förvirrade morgontankarna. Kanske har jag bara hakat upp mig på en illusion jag har om denna perfekta människa, som bevisligen inte var perfekt på det hela taget. Men ändå..
Äh, nä fuck det. Nog med blödighet för idag, nu går jag och lägger mig och drömmer om långt mer önskvärda män. 
Som tex Edward, han är en typiskt önskvärd man. Edward är min önskan.
2009-08-17 @ 22:28:59 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
